Rumpsveda & värk
Min far har varit ganska förskonad från olyckor på cykeln men för inte så länge sedan bröt han två revben i en vurpa på mountainbike. Trots att det låter grymt ser jag nu humorn i det. Låt mig berätta varför.
Allt började med en inbjudan om att hålla en föreläsning om Jävlaranamma på ett cykelläger för ABLOC. I samband med detta bjöd man även in mig på själva cykelturen. Över stock och sten på mountainbike genom Ölands skogar från morgon till sen eftermiddag stod på schemat. Det lockade inte skitmycket för att tala klarspråk.
Ni förstår, när man har en far och en bror som svettats under åtskilliga timmar över styret, både på mountainbike och racer, men aldrig blivit intresserad tidigare blir man liksom inte mer sugen när man blir ombedd att cykla en hel lördag tillsammans med ett stort gäng cykelfantaster. Men samma kväll skulle jag föreläsa om att utveckling sker när vi är utanför vår komfortzon och jag vill ju gärna tro att jag lever som jag lär så utifrån den aspekten var det inte så mycket att välja på. Nu väntade cykeltights, snabba brillor och en cykel som vägde ungefär lika mycket som ett mjölkpaket.
Ett dåligt knä hindrade mig från att köra hela dagen men en förmiddag blev det tillsammans med en oerhört snygg grupp cyklister. Vår grupp var verkligen den snygga! På lägret fanns två till grupper, en snabb och en mellansnabb.
Strax efter 08:30 bar det av i full fart rakt ner i skogen från Ekerums camping. Bara minuterna innan hade jag fått lära mig hur växlarna fungerade men trots att jag, som min dotter skulle sagt, cyklade på det trögastaste, kändes inget motstånd. Det gick så djävulskt snabbt! Nu kom också första leendet. En häftig fartkänsla på väg ner mot sundet i strålande solsken. Öland visade verkligen upp sig från sin finaste sida denna dag! Och allt detta på en fjäderlätt cykel som gjorde det möjligt att ta sig fram i miljöer jag inte trodde var lämpliga för cyklar. Det var till och med lite av en maktkänsla. Det var jag och järnhingsten!
Därmed börjar vi närma oss pappas vurpa. För ganska snabbt förbyttes den snabba grusvägen mot snäva svängar på smala stigar fyllda av stora stenar, rötter och diverse språngbrädor över gyttjiga passager. Min första instinkt när jag mötte detta var att lyfta med rumpan från sadeln och rulla över de svåra passagerna. Det skulle visa sig vara helt fel sätt att ta sig an cyklingen.
För det jag tänkte var en svår passage var i själva verket standardväg, eller vad man nu kallar det. Normaltillståndet på mountainbike so to speak. Och alla snygga damer jag var omgiven av (det fanns några killar också) satt oförskämt stadigt ner på sina sadlar. MEN. De använde växlarna. På den cykel jag vanligen använder mig av går det inte att trampa alls i den låga hastigheten. Så jag lärde mig efterhand*. Och i samma stund började jag fnissa för mig själv när jag kom att tänka på pappas vurpa.
Vurpan skedde nämligen inte skogen utan hade ägt rum tidigare under året (för övrigt en av två vurpor det senaste året som jag gissar står för ca 90 % av hans totala vurpor sedan 80-talet). Pappa och några av hans cykelvänner märkte ut en mountainbikebana i Kalmar. De tog sig lugnt fram eftersom de samtidigt diskuterade och pekade var de skulle sätta upp snitslarna. Kanske var det asfaltsvägen under däcken eller den låga hastigheten som vaggade in honom i någon form av falsk trygghet eftersom han helt glömde bort att titta åt vilket håll han cyklade. Så vänd åt sidan, pekandes mot där nästa snitsel förslagsvis borde hängas upp, möter hans framdäck en stadig väggris varpå han tappar fattningen om styret som obamhärtigt borrar sig in i magen innan han faller omkull.
Runt omkring blir det alldeles tyst. När cykelvännerna sedan frågar hur han mår är det ackompanjerat av roat fnissande. Och kanske är det inte så konstigt. Åtminstone tyckte inte jag det efter att ha sett den terräng man vanligen tar sig fram i med dessa cyklar, (jag trodde fan inte det gick att cykla på vissa ställen men snyggdamerna sprängde ständigt mina gränser om vad som var möjligt att göra på en mountainbike). Med det i åtanke och ett track record på två vurpor de senaste två decennierna är det faktiskt roligt att man ramlar över en väggris i en hastighet av 10 km/h.
Tillbaka till min upplevelse. Mountainbike är kul! Det går ta sig fram typ överallt och det går att cykla i snigelfart såväl som svinsnabbt. Men man måste nog vänja sig vid vissa faktorer. Jag har långt ifrån en hockeyröv så för min del saknas det en hel del naturlig stötdämpning. Det märktes ganska snart så efter kanske 45 minuter gjorde det mest ont om jag ska vara ärlig. Trots magiska miljöer på underbara Öland och riktigt cool cykling tillsammans med sköna människor hade jag svårt att njuta. Varje liten duns, och de är i princip konstanta, innebar en grundlig smärta i sittbenen. Mina nyblivna cykelvänner sa att man vänjer sig. I så fall finns det stor chans för ett cykelåterfall men till dess låter jag mina ömma sittben vila från andra järnhingstar än min egna pärla. Tack för er generositet ABLOC!
*Vi människor har en tendens att hela tiden söka oss till tillfällen där saker och ting känns bekväma. Det är det som brukar kallas den berömda komfortzonen. Men vill man utvecklas måste man lära sig att sträva efter att vara utanför den – där motståndet finns. Annars kan man inte utvecklas. Annars gör du bara saker du redan kan. För mig gjorde detta sig påmint när jag först mötte denna nya terräng. Min första instinkt sa till mig att ställa mig upp och rulla över det svåra. Men ganska snart insåg jag att det är i just den här terrängen jag ska vara hela tiden. Så det var bara att titta sig runt bland de mer erfarna, lära sig av dem och därmed vidga komfortzonen. Och efter ett tag rullade det faktiskt på ganska bra.