Jävlaranamma på arbetsplatsen
En liten flicka har bildlektion. Hon är sex år och sitter långt bak. Hon ritar fokuserat. Läraren har tidigare sagt att denna lilla flicka nästan aldrig lyssnar. Men, på bildlektionen gör hon det. Läraren är fascinerad, går till henne och frågar ”Vad ritar du?” och den lilla flickan svarar, ”Jag ritar en bild av gud”. Läraren frågar, ”Men ingen vet hur gud ser ut?” varpå flickan svarar, ”Om en minut gör dem det!”
Historien berättas av Sir Ken Robinson som ett exempel på att barn inte är rädda för bryta normer och inte rädda för att misslyckas. Men någonstans längs med vägen mot vuxenlivet slutar vi med att tänka i termer om ”varför” och ”varför inte” och börjar istället leta efter ett rätt svar. Från att ha haft en inställning där vi handlar för att vi vill lära oss och utvecklas börja vi tro att vissa kan och vissa inte kan, vilket i sin tur gör oss rädda från att ens försöka. Dessvärre har vi ett samhälle som uppmuntrar detta. Antingen är du en stjärna och tar idoljuryn med storm, eller en loser som tittarna kommer att skratta åt.
Tänk om det vore annorlunda. Tänk om vi kunde kommunicera med våra barn och anställda på ett sätt som gjorde att deras hunger efter utveckling fortsätter även i vuxen ålder. Tänk om vi kunde få dem att anta ett Mindset där de ser utmaningar som möjligheter att utvecklas och inte ett kvitto på om de är en stjärna eller en loser.
Min fasta övertygelse är att vägen dit sker genom att anamma det som Carol Dweck kallar dynamiskt Mindset. I fredags fick jag det stora nöjet att lyfta ny forskning om detta för medlemmar Sydsvenska handelskammaren och vilket beteende det uppmuntrar inom en organisation. Ny forskning visar dessutom att det framgångsrika människor inom alla möjliga olika yrkesgrupper har gemensamt är en egenskap som drivs fram genom just ett dynamiskt Mindset. Och det är inte IQ, social kompetens eller fysisk hälsa. Det är något som kallas Grit. Ihärdighet eller på ren svenska – jävlaranamma!
Mot bakgrund av att många av dagens unga vuxit upp i ett samhälle där de inte behövt arbeta så mycket med sitt tålamod, där de inte lärt sig hantera stress, där de ständigt blivit bekräftade och där de dessutom fått höra av sina föräldrar att de är begåvade och speciella blir detta ämne särskilt viktigt.
Jag känner mig oerhört privilegierad att få möjligheten att föreläsa om detta som jag brinner så mycket för och riktar därför ett stort tack till Sydsvenska handelskammaren och Ranstad som anlitade mig. Tack!